Var ska man börja? Tror det blir bussresan.

Jag var helt coolugn hela bussresan ner utom vid gränna där magen tog ett hopp som varade typ tio minuter. Sen lugnade den ner sig igen fram tills jag väl var i Jönköping och bussen körde mot busstation. Fyyy tusan vad nervös jag blev då! Haha.
Kom fram till stationen 13:05 och då jag spanade kunde jag se honom innifrån bussen och blev genast mycket lugnare. Sen blev det värsta hollywood-scenariot då jag kommit in genom dörren till stationen. Tappade honom ur sikte och såg bara en massa folk innan dom skingrades och där längst bak stod han.
Snygg på bild och snygg i camen, men i verkligheten.. oschdå..! Positiv överraskning, kunde typ inte sluta glo^^
Tog en ultrabuss till huskvarna och fick sen gå kanske en kvart hem till honom. Och han tog min hand, naaw.

Då han inte är världens mesta linslus så får ni nöja er med några bilder på andra saker^^
                       
En tavla han gjort, hans rum och på tredje bilden kan man skymta hans hår i nederkanten haha.
   

Fick en fin tavla som hans mamma gjort och som jag fick.

"May you always remain as sweet as you are today."
Orden som gjorde att jag valde just den tavlan. För att alltid komma ihåg hur underbart det var..


När jag tänker efter på vad vi gjort där nere får jag inget egentligt svar. Vi tog det bara lugnt, umgicks och pratade.
På lördagskvällen gick vi till hans kompis Thomson där de tre gossarna Otto, Thomson och Börje (smeknamn allihop) hade förfest med Christians xbox (Christian - där har ni hans namn, framsteg^^). Jag blev smått mobbad för att vara skellefteå-fan bland en massa HV71-are. Men men, bara man nämnde skoter, snö och "he e lugnt" så vägdes det upp^^

Söndag tvingade jag upp honom ur sängen och drog med han ut på promenad, ville ju inte missa hela huskvarna då solen sken och fåglarna kvittrade. Tog en sväng runt och såg området och upptäckte fjortisar på ICA som storglodde på mig utan att jag sagt ett enda ord på norrländska - hmm..

Resten av den dagen blev smått dyster då båda insåg att det var sista kvällen jag var där och timmarna gick för snabbt.
Måndag morgon var ett elände. Usch vad jobbigt det blev, hade inte räknat med det..
Tårar och sorg, tomhet och ensamhet. Här sitter man utan att veta om vi någonsin kommer träffas igen, hur tror ni att det känns!? Aldrig kännt mig så ensam som nu.

Saknar dig så enormt, hoppas och tror..

puss på dig som jag tycker om så enormt mycket!