Inatt hade jag den hemskaste drömmen någonsin. Den var värre än när jag drömde att min storebror blev krossad av ett tåg. Värre än drömmen där min lillebror blev nerjagad av en milis. Nattens dröm var så brutal att jag blir rädd för mig själv och undrar vad jag upplevde under gårdagen som fick min hjärna att framställa den här drömmen.

Den var väldigt kort, men otroligt intensiv. Det är nutid och forskare har upptäckt att månen kommer tappa sin gravitation och falla mot jorden. I det ögonblick den träffar vår planet så är det slut med oss. Hela mänskligheten kommer utplånas, alla vet om det och det finns INGEN räddning. Vi räknar ner vår tid och en stor klocka visar att det bara är minuter kvar.
Tusentals, tiotusentals, hundratusentals, obeskrivligt många människor har samlats på Röbäcksslätten i Umeå för att stå tillsammans dessa sista minuter av jordens livstid. Jag står där med min pappa och storebror men inser att min mamma och min lillebror är inte där. 
Jag ringer min mamma och hon berättar att dom är kvar hemma i huset och medans vi tar farväl och säger att vi älskar varann ser vi månen komma närmare och närmare som ett stort brinnande klot. Himlen lyses upp och jag håller om min pappa och vet att nu är det över. Jag hör folk skrika av smärta, jag hör min mamma och lillebror försvinna i telefonen i samma ögonblick som vi träffas av månen.

(Nu medans jag skriver så börjar tårarna rinna igen).

Ett inferno skapas. Det är eldsken överallt, människor skriker och jag känner smärtan komma starkare och starkare men jag fortsätter att hålla fast i pappa och intalar mig själv att slappna av, att det inte gör ont. Men det gör ont, jag brinner.
Sedan har jag en slags överblicksbild över vad som sker. Jordens yta som slukar månen utan att sprängas. Det är som att jorden är av vatten och månen faller rakt in i vår planet och sen ut på andra sidan som nån Matrix-film.

Vi ser hur månen försvinner iväg ut i rymden och plötsligt är allt grönt och jag befinner mig någon annanstans. Och från ingenstans dyker Edward Cullen upp (karaktären, inte skådepelaren Pattinson) och skapar dessa ord av växter - "Is he a man or a human".
Så berättar han för mig att det sista han gjorde innan vi träffades av den brinnande månen var att komtrollera alla jordens invånares tankar och få oss att tro att vi överlevde undergången men att vi egentligen dog och att det bara är våra tankar som finns kvar i en fantasivärld.

Han såg sorgsen ut och säger att han aldrig mer kan vara med en annan varelse utan är dömd till ensamhet i all evighet för att kunna fortsätta styra dom överlevda tankarna hos jordens invånare så vi ska tro att vi överlevde.
Han offrar sig för oss.
Sen försvinner han iväg mot sin ensamhet och jag vaknar. Tre sekunder senare när jag kommer ihåg vad jag drömt bryter jag ihop. Inte bara med tårar utan riktigt hulkande och skakande i nästan en halvtimme.

Att jag dog eller hela mänskligheten utplånades var ingenting jämfört med sekunderna när jag tog farväl av min mamma i telefon. Ögonblicket jag hörde henne och lillebror dö utan att kunna hålla om dom eller se dom en sista gång var det hemskaste jag vart med om.
Nu börjar jag gråta igen så det får ta slut här. Ikväll kommer jag ställa klockans alarm en gång i timmen så jag inte somnar djupt och börjar drömma igen.

Från cykelbron på väg hem från jobbet lördagnatt kl 03.30.

Utgång med Anna för första gången på över ett år!

Anna fixade min frisyr men en jäkla massa hårspray.


När kvällen var slut och jag insåg att det skulle behövas mycket balsam för att reda ut trasslet.


Visste inte att jag hade så mycket hår, haha!^^

Igår zappade jag fram That 70's show på tv precis i ovetande tajming till min numera absoluta favoritscen  n å g o n s i n  ur den serien - det är helt underbart roligt!!



Spelar ingen roll hur många gånger jag ser den, jag skrattar alltid lika mycket!
Kelso: "Aww the whole gang is back together again!" (2:20)

HAHAHAHAHAHAHAHA!!

Vem hade kunnat ana att mobilen skulle ringa imorse (lunchtid) och att det skulle vara den personen på andra sidan tråden? Visserligen svarade jag inte eftersom jag var i ett annat rum just då men snacka om  c h o c k  när jag såg det missade samtalet. Skickade sms till honom och frågade om han inte ringt lite fel nu men tydligen var det inte så. Sen att han efter över 2 år klämmer ur sig att han inte kan sluta tänka på mig och ber om ursäkt för hans beteende och är väldigt ångerfull så blir chocken ännu större..!

Närvarhurva?

Ska försöka lägga det där åt sidan och ta itu med viktigare grejer först. Har möte imorrn med min jobbcoach (som dessutom råkar vara gift med min klassföreståndare från högstadiet och bor i Täfteå) och måste fixa till CV och personligt brev tills dess. Har ju lyckats radera det jag haft tidigare..

Såg "Sommaren med Göran" med Anna i förrgår och fan vad jag känner mig som Göran! Visserligen lär jag inte hamna på västkusten till midsommar, men en Ölandsresa är inplanerad! ^^



Som om det inte vore nog har jag dessutom gått och sjukat ner mig. Skyller på Ronja och lillebror som bägge vart sjuka i min närhet haha. Hjälpte Ronja att flytta från Övik till Umeå i fredags, min första roadtrip då det var jag som satt bakom ratten hoho!


Vår snygga utbyggnad på huset i Täfteå (fönstret till vänster om "tornet" och höger om brandstegen är ungefär vid gamla husknuten så hela huset har blivit 1/3 del längre!). Om knappt två månader är det dags att börja inreda, ohh så kul!


På en vecka har det smält bort väldigt mycket snö. Nu hoppas vi på bar mark till valborgsgrillningen!

Vilken  u n d e r b a r  röst!

Nu har jag vart duktig och rensat min msn-lista. Närmare 15 kontakter togs bort och det känns genast mycket lättare att logga in - no more ångest!
Dessutom tog jag bort min användare från Apberget efter 6 år, 1 månad och 22 dagar. Ojojoj kan det vara ett nytt liv Sanna är på väg mot?!

 

Fick låna Annas kamera förra veckan för att ta kort på Petra till hennes ansökan. Kameran följde även med ut till Täfteå där jag tog lite bilder (tack för lånet Anna!).

Lillebror Linslusen.


Den enda som säger hej till mig när jag kommer hem från jobbet kl 4 på morgonen.


Mamma och lillebror kör autopilot till Spanien.


Övernattning på ett hotell någonstans i Europa.


Umeå by day.


Den oändliga vandringen.

Vart och tagit kort på Petra ikväll till hennes ansökan till Skit-Blekinge (är jag ego hoppas jag att hon inte blir antagen så hon inte måste flytta hoho^^). Hon skjutsade ner mig på stan o sen tänkte jag ta buss därifrån hem. Står vid busshållplatsen, självklart mitt under en mycket starkt lysande spotlight, när jag ser ett gäng på tre killar som går på andra sidan vägen. Tycker mig känna igen en av dom på jackan och nog hörde och såg jag rätt, det var han jag trodde det var. Nästa sekund frös jag till blank-is. En av dom andra två var ingen mindre än min boytoy (HAHA) och jag kände hur jag sjönk nermed ansiktet i halsduken och lekte struts. Om inte jag ser nån så ser den inte mig.
Vågade iaf slänga iväg ett sms till personen ifråga en stund senare och frågade om han va i stan (ingen umebo alltså) och se på fan att han såklart va.. men tydligen hade han inte befunnit sig på den platsen så jag såg fel, helt olikt min smidighet!


Fina Petra med sina kissar Våfflan aka Djävulens avkomma på jorden (till vänster) och Gösta aka Professorn (till höger. Obs notera att detta är en tjejkatt med aningens udda namn..^^)


Petra leker med Betty.


Professorn är en odåga att ta bild på..


KOLLA ÖGONEN! EVIL-EYE VÅFFLAN!