Om jag kunde (sluta) drömma - Undergången

Inatt hade jag den hemskaste drömmen någonsin. Den var värre än när jag drömde att min storebror blev krossad av ett tåg. Värre än drömmen där min lillebror blev nerjagad av en milis. Nattens dröm var så brutal att jag blir rädd för mig själv och undrar vad jag upplevde under gårdagen som fick min hjärna att framställa den här drömmen.

Den var väldigt kort, men otroligt intensiv. Det är nutid och forskare har upptäckt att månen kommer tappa sin gravitation och falla mot jorden. I det ögonblick den träffar vår planet så är det slut med oss. Hela mänskligheten kommer utplånas, alla vet om det och det finns INGEN räddning. Vi räknar ner vår tid och en stor klocka visar att det bara är minuter kvar.
Tusentals, tiotusentals, hundratusentals, obeskrivligt många människor har samlats på Röbäcksslätten i Umeå för att stå tillsammans dessa sista minuter av jordens livstid. Jag står där med min pappa och storebror men inser att min mamma och min lillebror är inte där. 
Jag ringer min mamma och hon berättar att dom är kvar hemma i huset och medans vi tar farväl och säger att vi älskar varann ser vi månen komma närmare och närmare som ett stort brinnande klot. Himlen lyses upp och jag håller om min pappa och vet att nu är det över. Jag hör folk skrika av smärta, jag hör min mamma och lillebror försvinna i telefonen i samma ögonblick som vi träffas av månen.

(Nu medans jag skriver så börjar tårarna rinna igen).

Ett inferno skapas. Det är eldsken överallt, människor skriker och jag känner smärtan komma starkare och starkare men jag fortsätter att hålla fast i pappa och intalar mig själv att slappna av, att det inte gör ont. Men det gör ont, jag brinner.
Sedan har jag en slags överblicksbild över vad som sker. Jordens yta som slukar månen utan att sprängas. Det är som att jorden är av vatten och månen faller rakt in i vår planet och sen ut på andra sidan som nån Matrix-film.

Vi ser hur månen försvinner iväg ut i rymden och plötsligt är allt grönt och jag befinner mig någon annanstans. Och från ingenstans dyker Edward Cullen upp (karaktären, inte skådepelaren Pattinson) och skapar dessa ord av växter - "Is he a man or a human".
Så berättar han för mig att det sista han gjorde innan vi träffades av den brinnande månen var att komtrollera alla jordens invånares tankar och få oss att tro att vi överlevde undergången men att vi egentligen dog och att det bara är våra tankar som finns kvar i en fantasivärld.

Han såg sorgsen ut och säger att han aldrig mer kan vara med en annan varelse utan är dömd till ensamhet i all evighet för att kunna fortsätta styra dom överlevda tankarna hos jordens invånare så vi ska tro att vi överlevde.
Han offrar sig för oss.
Sen försvinner han iväg mot sin ensamhet och jag vaknar. Tre sekunder senare när jag kommer ihåg vad jag drömt bryter jag ihop. Inte bara med tårar utan riktigt hulkande och skakande i nästan en halvtimme.

Att jag dog eller hela mänskligheten utplånades var ingenting jämfört med sekunderna när jag tog farväl av min mamma i telefon. Ögonblicket jag hörde henne och lillebror dö utan att kunna hålla om dom eller se dom en sista gång var det hemskaste jag vart med om.
Nu börjar jag gråta igen så det får ta slut här. Ikväll kommer jag ställa klockans alarm en gång i timmen så jag inte somnar djupt och börjar drömma igen.

Kommentarer

Kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0