Gott nytt år gott folk! Nytt år, nya möjligheter, nya bekymmer, nya löften, nya svek, nya vänner, nya upptäckter och nya minnen. Allt står framför oss och steget över tröskeln är redan taget.
Tror mitt nyårslöfte i år ska bli att sluta titta bakåt. Allt gammalt som hemsöker mig tar onödigt med energi och jag kan ändå inte förändra det som hänt.

Går runt med så mycket irritation inombords att jag inte alltid känner igen mig själv. När hände detta? Måste få igång träningen och göra mig av med all skit och få nåt positivt ut ur det.

Annars så firade jag nyår rätt stillsamt med gamla goda vänner. Trerätters middag och lite sällskapsspel innan vi splittrades upp och jag fick jubla in det nya året med kära gamle Hedlund i SF parken (platsen där fyrverkerierna gick lite galet och sköts in i parken istället för upp i himlen. Arrangören sa att "det var planerat och helt ofarligt" men när man halvt slänger sig åt sidan och känner värme och tryckvåg i ryggen så vet iaf jag att det inte var den riktiga sanningen..)

En annan grej är att jag sökt ett sommarjobb i England! Vore ju skitkul om jag fick det men känns som att chansen är relativt liten. Men så länge man har hopp..

Numera bor jag ute i Täfteå sedan jag vart illa tvungen att flytta ut ur min underbara lägenhet (som jag saknar galet mycket!). Det är på gott och ont att bo på landet. Att få spendera tid med familjen är värdefullt, men samtidigt påfrestande. Jag är van med lugn och ro och nu är det full fart och livat dygnet runt. Och mottagning för telefon eller mobilt internet är åt helvete. Teknologin överger mig!

Imorrn är det bara två veckor kvar innan min bästaste lillebror fyller 8 år. Åtta. Helt galet, han som nyss var så liten! I höstas började han skolan och jag blir tokigt stolt varje gång jag hör honom läsa eller räkna matte. Duktiga lillebror!

Idag var jag ut på en vinterpromenad med förmodligen 2012 års bästa inköp - Canon EOS 600D. Den kostade en del, men i längden kommer det slå ut sig till en prisvärd makapär.
(Eftersom internet som sagt är åt skogen här ute i skogen så kan jag inte lägga upp några bilder från dagens vackra promenad. Är ett under i sig om jag ens lyckas posta detta inlägg..)

En ånger jag har inombords är att jag inte kunnat ta mig tid att ringa upp en vän i behov. Tror det beror på att jag inte vart helt känslomässigt redo att finnas där för henne och jag känner mig fruktansvärt egoistisk på grund av det. Har tänkt på henne i princip varje dag sen jag fick nyheten. Hur ska jag kunna säga något stöttande över en opersonlig telefonlinje när det det inte finns några ord i världen som kan trösta henne? Vad ska jag säga för att försöka lätta upp någon som förlorat en del av sitt hjärta för gott?
Älskade vän om du läser detta - förlåt mig.